EN DROPPE NÄRING

jag är rädd om ditt eviga liv

i staden igen där man är ensam med tusen

resan tog fart igen
från hjärtat i mina egna tankar
aldrig med förnuftet i hand
djupa dalar höga berg du vackra fria nord bakom oss
kallt vatten och ett ägg som rymmer rytmen inuti
vi står på vägen som ingentng har hänt
som om detta var början på det nya
sover på saken på hårda kullar
regnvåta vildgräs förråd icke hemligheten du bär inom dig
som ett hål i kulissen sagan rinner ut
och verkligheten tar vid
en höst visar sig framför
och där i en annan form av vår
i sommarens sista dagar
där kan vi vila

i en vandrares sympati